En sån här dag kommer bara en gång om året...
Tillbaka i Sverige och allt är som det var, på gott och inte så ont. Jag vet inte längre, eller kanske visste jag inte ens.
Hon.
Och då, sen.
Så skriver jag utan riktigt fokus, utan känsla (bara känsla) för att jag måste, och svarar och textar, pratar. För att avverka dagen, till morgondagen som ju bara måste måste...en morgondag i alla fall, en av morgondagarna.
För att nu, hålet i magen, spjutet som satt där. Fantomsmärtan gör sig påmind.
Eller är det på riktigt även nu?
Fantomerna har lämnat under fullmånens sken, skuggan av ett spjut faller över ansiktet. Den löper vertikalt från pannan över ögat och ner genom kinden. En krigsmålning.
För att kriga; mot dagen, som kommer en gång om året.
Eller är det på riktigt även nu?
Fantomerna har lämnat under fullmånens sken, skuggan av ett spjut faller över ansiktet. Den löper vertikalt från pannan över ögat och ner genom kinden. En krigsmålning.
För att kriga; mot dagen, som kommer en gång om året.
