kill kill kill

Så långt från havet som det ändå till slut är, är vetskapen om dess närhet inte tillräcklig för att vågorna skall kunna vagga en orolig själ till sömns.

Så de kommer från havet. Först några, sen fler allt fler. På havet är de.

Väntades på stranden, inåt landet - de kommer hit ändå.

Vinden i håret, väntan.

Colour me...

Färga mig levande :-)
Regnbågar och kuber.
I alla våra färger.

Never...

Evil is never greater than what can be lit up and out.

Never that, never again.

And still...never

From here on out, till the end.

Always.

Never give up the fight, always give in to the light.

One Summer Night

Ibland är orden överflödiga. Och ibland måste de fram.

Tystnad eller text.

En sommarnatt

http://www.youtube.com/watch?v=5ZF7LbEsboc

Day is done

Another shame is gone. Left in the puddle of hope.

Another game is on. Left me all behind.

Another blame is found. Left to carry the day.

Another day is done. Left to the excesses of history.

Another day is dawned. Never leave me.

Lightning crashes

Down down and on.

So it goes, and there we go, again.

Easy and lost. Yet...

Again.

With what's been and is.

With the feelings and, really, the web and rope between us.

There is nowhere else to go. I do not go back

And on I go. But you?

And, obviously, again, things are not going as thought.

But this forward movement, impeded, is disconcerting.

No choice. Not MY choice.

Which is the ...hehe...

Never...alway? Give up the fight

Never give up the fight

Never give up the fight

Never give up the fight....

Sweet dreams

Söta drömmar, eller vaken, svettig, sömnlös.

Den söta, tjocka lukten saktar ner själva rummet. I långsam rörelse simmar jag framåt. I lättsam svårighet med musik som blandat sig med lukten och är ifrån den oskiljbar. Lukt, luft och musik en cocktail hälld så att den till bredden fyller rummet.

Dova, många färger, i rummet.

Där inne är jag, och försvinner, tappar tråden.

Vart vill jag här?

Tills jag fattar att jag inget behöver, att alt finns där.

Med ens sluter sig allt utanför, hela universum reduceras till det flytande, täta, rummet.

Sinnena överfylls av lukt, ljud smak, färg. Allt.

Njut

Sunrise Jakarta

Solen går upp igen. Men vi missar den. I mörkret är stadsljusen nålar som prickat in hål i fonden av mörka konturer. Vi ser våra andar flyta ut och samman med staden. Vi skär blicken genom allt, till själva kärnan; och stänger dörren.

När solen sedan håller staden uppe, stagar skyskrapor och hus, har det redan blixtrat och passerat.

Natten är oss förbi. Och bara morgonen...som inte ens finns, har dagen oss redan fastslagna i sina bojor.

"Your love is a razorblade kiss"

Kom! Låt oss gå!

Gå in i den förtryclkande värmen, genom, krossa den, brinna upp, smälta ner, bygga upp.

Djungel.

Fade in, fade up.

Rulla, hoovra

Ryttla över världen.

Örnperspektiv, hököga.

I flykten skär vi en reva i tidsrymden, firmamentet ger vika

Vi försvinner och landar på den soldränkta gatan, i fukten i det pulserande vilda, galna,

i livet

Path of darkness

En sista attack rakt in i glittrande livet, mörka kaoset.

Ett avslutande uppror, rebelliskt lätt.

För att i fullständig extas...dra.

Den mörka vägen beträdd.

För att sedan fullkomligt försvinna, och återuppstå från den ljusa i en ny, helt ny, skepnad.

Precipice

När dimman lagt sig, röken sinat, blodet torkat....

Efter allt. Står jag där. På bron, på kanten av framtiden.

Jag drar ett djupt andetag, två snabbare till. Ser ut, framåt, nedåt. Men blicken skuggar bara. Trots att det är över väntar jag däruppe, väjer jag mitt nästa steg. På grund av att det är över...

Det jag kämpade för, det jag var, för att vinna måste man ge allt. Och när vinsten är hamn finns inte längre något att ge. Inget att ge för.

Så jag står kvar, väntar...njuter av ögonblicket då världen bakom försvunnit och världen framför bara är oändlig potential och min.

Innan allt det tar slut; nej, innan allt börjar.

Aldrig följa färg

Värk från sidan. Med torn och tinnar, sång och finnar.

Istället för att alltid göra samma gör vi nästan samma.

Att gå vid sidan av vägen, men med den i sikte. Alltid med vägen i sikte, men inte målet.

Till slut, kanske, måste då våra vägar gå isär, isår.

Ras

I ett skott försvinner ljuset. Fläckvis flimmer, skimmer är fjärilar som fladdrar framför ögonen, inne i huvudet. Verkligheten rusar iväg. Bilen. Tänker jag en sista gång, utanför rutan rasar allt uppåt, motorcyklar, hjälmar, bilar, fotgängare, tills himlen, ljuset och solen, övergår till biltak och fjärilarna samlas igen, landar på ögonen...vita, vita, skimrar, sticker, med ljuset sönder medvetandet, sinnet fladdrar med dem iväg, lämnar ingen tråd kvar, en tråd...längs den går vi till framtiden, tillsammans...i verkligheten rasar människor och bilar sönder i varandra. Blod och stål. Bensinbäckar rinner, fattar eld, slickar asfalten. Värmen och vätskan smeker en arm och ett ben. Kött och sprit. Smärtan skiljs från medvetandet och följer det längs fjärilsstråket, bortom.

I larmet står en apa i mask, fjättrad av en kedja, men äntligen fri.

Det är fullt. Inget kommer fram, man kunde tro på ljudet och rösterna, men det vore inte sant; inget hörs. Längs kanten kommer någon springande i motsatt riktning, inåt, rätt. Ner på knä, rock. Händer mot ansikte. Flera...fåglar störtar från skrapornas stuprännor, kråkor, korpar...nu är de många, bär in i öppna gapen på stora bilar. Några stannar...lämnas. Längs två svarta, breda spår av asfalt, mittemellan skär, skärmar, en smutsig ven av...vatten. Vårt hopp är en taggtrådsförsedd planka, mellan oss.

Vid plankan ligger en kropp, högra armen sträckt ut och handflatan vänd mot himlen. Våt av bränsle, torr av flammor. Jämte handen ligger änden av en kedja, stilla.

Skogsrå och Sopström

I tystheten flyter jag långsamt. Obevekligen tryckt nedåt i en ström fläckad av gift. Lugn och ensam.

I stillheten kommer poesin.

I periferin, i dimman, fladdrar som ett vitt segel förbi.

I synfältets ytterkant...

I mitten, blott skylt, ogreppbart för blicken är det.

I centrum för synen fladdrar, stannar och flyktar det vita tyget fortfarande.

I slutet av synen tonar musiken ut

Rondell

Linjer av rytm och ljus.

Trumma av regn och en fläkt.

Skimmer av myggnät och trötthet.

Stadens musik.

För att vagga oss trötta, tärda till sömns och till åter en gryning.

Vi kommer alltid... vi kommer aldrig...

I spåren slocknar ljusen, ett efter ett. Ut över det eviga lugnet ilar ljusen hem.

Vi finns kvar.

Läkemedel

I rökdimman, hostan, såriga strupen, döda rösten.

Trots.

På grund av.

Men hade hänt ändå.

I trots mot allt som går oss emot är det ändå så lätt att vinna.

Ibland uppenbarar sig allt, så ser man så klart. Och gör...(eller var det "följer till"...) det som är rätt.

På andra sidan nätet finns ingenting kvar, på denna sidan ruvas ett ägg.

"Jorden snurrar så brutalt"

Händelser staplas på varandra, tillsammans med dagarna, tillsammans med måstena och människorna. Var sak har sin tid och plats. Men så samlas dagarna , sorgerna trycks samman till diamant, till alldeles för lite tid och en arm räcks ut i gravitationens slunga och grabbar allt, tar allt som finns att få, alla chanser, alla tillfällen.

Det blir så många så många, och minnena försvinner nästan, den ena dagen fyller till brädden det som tidigare varit, det finns ingen gårdag och nuet, ja nuet -det efterlängtade, önskade - existerar på bekostnad av allt annat. Och plötsligt förstår vi att det är ett högt pris.
Nuet har växt sig så stort, så pressande och akut att vi inte ser oss själva längre. Vi tar ett steg åt sidan. Det går inte, vi försöker ställa oss utanför ett ögonblick det tar emot, det blir svårt, vi kommer inte loss.

Vi måste bryta oss ur.

Åka bort.

Dra.

Things fall apart

Någonstans. Hemma, eller där jag bor. Tillbaka, och allt är bara...bara så konstigt. Detaljer eller inte. Och det känns som att det med tiden blir svårare att förstå människorna, att sorgerna blir fler och personligheterna mer obändiga, bestämda och determinerade.

Det känns fängslande, omöjligt att bryta sig ur.

Men i spänningen, när de stela karaktärerna trycks, och rycks och pressas mot varandra - obevekligen dras de isär - så håller det inte längre, flexibiliteten saknas, det finns ingen böjning.

Och saker faller samman

Våren

Jag saknar våren faktiskt, då saknar jag Sverige. Men vintern, ja den får ge sig mot oss ändå.

It's alright - take care

De små bekräftande, stödjande, läkande orden. Sanningen och ingenting av den; samtidigt.

Så börjar och slutar konversationen, relationerna.

Och däri ryms hela mänskligheten

Apetite for architecture

Co-authored by ABK.

...a women is found in the desert, fully dressed, not disoriented, nor hurt or hungry, just without sense of direction.

she is found by some villagers from a nearby village looking for flowers in the desert

maybe they found one, maybe they didn't

the woman is put on a bus, she has not said a word, before she ascends the step to the bus the villagers tell her: "your going to the city"

maybe she heard maybe she didn't

she never looked back

she arrives, and there is great pandemonium; cars, motorbikes, people everywhere, smoke, people, buildings cars, she cannot take it, she faints

she wakes up, with a sudden sense of self, sense of purpose, she knows now, where to go
"i need to go to the insurance company X"

somehow she knows the city, so she takes the subway

it's surprisingly far, outside the central part of the city, in a suburb, rises a single lonely skyscraper

she: "this is where I'm gone"

she sees the skyscraper, but its strange to her even though she already seems to have a solid bearing of the city

its a shinly mirrored thing, elegant but cold

she's afraid of it

she puts her eyes towards it, but they are almost repelled, her eyes hurt

it bears down on her, as the sun bounces off the metallic panels
like it's too grand for her to enter, to be at ease with herself

she looks down for an instant, catches her breath

she says to herself
there is nothing to fear but yourself

she edges closer to the scraper

she is almost at the doors as she puts her knees to the ground

kneeling before the skyscraper, she looks up, reaching the top with her eyes, never reaching it,

Femstjärniga hotell och fyrstjärniga generaler

Jakartaliv som diplomat.

Sammanfattning och dekonstruktion på samma gång. Rubriken är sann. Och det är konstigt. Frågan är om det ger eller tar kraft. Och den frågan är...hur ska den besvaras?

För att gå utanför allt detta och besvara frågan krävs något annat, som då blir allt och samtidigt är historien skimrande så att det inte går att se, inte går att veta, hur det verkligen var, och jag minns inte heller...minns inte allt, och därför, bara därför, vill jag tillbaka, bort bort, från detta, från allt, men det funkar inte för att jag vet ändå att, kan ändå se att det inte var det där det var; inte bara.

Maybe in time...

Sluta

Sluta.

Men det går inte det bara...fortsätter.

Sluta

Jag kan liksom inte ens...se


Och jag vill inte se, jag vill inte höra, jag vill inte veta, jag vill inte känna

Trasigt

"Au nom du Père du Fils et du Saint-esprit, d' l'Imam et du Rabin; plus jamais ceci."

Jag måste bara fråga:

"Did the old songs taunt or cheer you
And did they still make you cry
Did you count the months and years
Or did your teardrops quickly dry"

Ja?

Flyt

Lite bättre. Friskt. Naturen.

Simpelt, enkelt. Vid en första anblick. Men sant.

Det går inte att göra något åt tidvattnet, solen, månen, strömmen.

Bara att flyta med.

Träsk

Ett varmt hotellrum i Manado. ACn fungerar inte. Inte livet heller.

Fast den funkar ju, men det är fortfarande varmt. En tryckande hetta som inte hotar att lämna.

Det har inte varit en lång dag. Det har varit en resdag. Gatumarsch i Manado i jakt på mat.

Tröttheten har brutit sönder försvaret, ej ens gamla vänner och nya platser förmår bygga upp det som raserats.

Jag orkar inte hålla emot.

Hettan har ett uns av sjukdom.

Den flyter in och tar över, förorenar sinnet, fräter försvaret, dimmar sikten. Tills bara det sjukna/brutna finns kvar. Tills morgondagen inte längre finns.

Som ändå finns. En dag till. Och en till. Och en till.

Ända tills dess att gårdagen inte längre finns. Nej, tills den inte längre känns.

Leave in green

Under ett träd är jag utstäckt. Den krona jag kan bära.

Löven är tjocka och gröna. Ljus silar ned och slår emot marken omkring och på mig.

Långsamt singlar ett löv mot marken, mot mig. Det är nästan runt. Det gungar medan det flyter nedåt.

Det landar mitt på min panna.

Utan att röra mig, spelar blicken genom trädkronan, skiftningarna i grönt. I randen syns fonden av klarblått, himmel, ljuset.

Och så som brister ett radband faller löven fler och fler i sjok. De närmar sig.

Tusen löv vaggar nu mot marken, medan jag ligger kvar, stilla, och ser allt ske.

Sakta täcks hela min kropp av bladen, nästan. Ansiktet förblir rent - förutom ett löv som ligger mitt på pannan.

Och nu är fonden firmamentet.

Hjärtat

Andra säger det mycket bättre, vissa saker ska man inte bråka med, ska man ta hand om, ska man inte ge bort, ska man inte utsätta för prövning. Men man tar hand om, man vårdar, man...men man måste ändå, för att...


-So, mister. Du har det igen.
- Jo..eller...
- Du är ju här igen
- ja
- Du kan inte sluta? Varför?
- Det är ju aldrig jag!...? Det är...inte
- Verkligen? men varför kommer du då tillbaka, hit. Till mig.
- Det är dom!
- Men du upprepar dig, i handling.
- Nej, eller jag, jo, det är dom som upprepar sig
- Du hjälper dig inte
- Nej, du ska ju hjälpa
- Du vet ju vad som hände sist...
- ja alltså...
- ...när du kom hit för hjälp
- jo
- Du minns vad jag sa?
- jo
- Tid (och tystnad) är det enda som hjälper
- Och det var vad som hände...tyvärr, tills nästa gång, tills denna gång.
- Och nu är du tillbaks
- Och du kan inte ge mig vad jag behöver, vad jag vill ha, vad jag måste ha.
- Som jag sa förra gången: nej
- Och nästa gång?
- ja, nästa gång?
- Nej, aldrig mer! ska jag tillbaka till dig, aldrig mer ska jag behöva det.
- Du är inte säker
- Jag... är... inte...säker...men inget annat kan jag sikta på. Inget annat.
- På så vis?
- Ja, alltså...Du hörde mig första gången.
- Det gjorde jag; hörde. Men hörde du?
- Klart jag gjorde, jag menar...
- Ja, vad?
- Jag lovar, det ...jag tänker det ska bli, jag vill, jag tänker jag känner, men det, Jag lovar ju!! Allt
- Igen
- Igen...jag lät mig fångas...igen, nej, inget fängsel!
-...
-...men hur...hur ska jag kunna sätta stopp?
- Kunde du sätta stopp?
- ...nej, men...
- Vill du sätta stopp?
- ...ja alltså...
- Är det ens bra att sätta stopp?
- ...
- Men vad gör du då här?
- Jag...har ingen annanstans att gå


för att "mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning."

Jag försökte i alla fall

Och det straffar sig igen. Eller inte. Men man måste, jag måste.

And so, we go.

Till dem vi är. Och för att verkligen inte dölja mig. Detta är jag, i ljus och mörker, i strid och sorg, i glädje och språng.

Och just nu. Står det en bild i spegeln. Jag förstår att det är jag, men jag ser inte. Det är tomt, blicken är tom. Men utan ögonens hjälp kan jag ändå se.

Se att det gör ont

Ty, allt det som var och kunde bli är liksom förbi och slut.

In the sun

"You've spent some time, in the morning sun"

Det är varmt och ljust i solen, men den förbyts i måne. Månen smälter isen under våra fötter, vi sjunker, månen lyser starkt och bränner hjärtat. Vi är inte kvar när morgonen gryr.

"But what goes up, must come down"

Jag KAN inte acceptera det, det måste finnas ett annat ljus, ett från insidan, som inte slocknar, som inte sjunker ned bakom horisonten. Som alltid lyser.

I ljuset, jag ska stå i ljuset

Jag visste inte då...

Ännu en dag.

En sån här dag kommer bara en gång om året...

Tillbaka i Sverige och allt är som det var, på gott och inte så ont. Jag vet inte längre, eller kanske visste jag inte ens.

Hon.

Och då, sen.

Så skriver jag utan riktigt fokus, utan känsla (bara känsla) för att jag måste, och svarar och textar, pratar. För att avverka dagen, till morgondagen som ju bara måste måste...en morgondag i alla fall, en av morgondagarna.

För att nu, hålet i magen, spjutet som satt där. Fantomsmärtan gör sig påmind.

Eller är det på riktigt även nu?

Fantomerna har lämnat under fullmånens sken, skuggan av ett spjut faller över ansiktet. Den löper vertikalt från pannan över ögat och ner genom kinden. En krigsmålning.

För att kriga; mot dagen, som kommer en gång om året.

So leave my head to follow

Follow, follow

I varje ögonblick fortsätter vägen framåt, utifrån mina fötter. Soldränkt.
Jag måste kisa. Vägen är naggad i kanterna, trasig. Blöt efter regn. Ljuset speglar och förstärks.
Så jag kisar.
Jag höjer högra handen för att skugga ögonen, jag håller den ovan ögonen och vänder handflatan utåt; som en spegel. Men för att fånga solen.

Värm min hand! Stråla mig en väg för sinnet! Ta min hand! Låt oss gå!

Go, go

Guldplog

Taxi, guldlock, knä, natt, hungrig, igen, dit, hem.

Love Love Love

Disease

Struck again. Strike again!

Bedsheets, sweat. Water, heat.

Stay - Leave

I remain,

hope

Glödlampor

10 000 eldflugor skiner i stim. Grönblått ligger vattnet. Och där sitter vi, mer än 10 000 dagar har passerat. Tio tusen. Nu först efteråt smakar jag på siffran. Alla dagar, alla dessa dagar. Vad har har Du gjort med dem?

Så är ännu en dag på väg att nå sin ände. Kanske kan den läggas till pluskontot. Ibland står andra före.

Vi sitter kvar, ser tomt, trött, runt om oss. Ibland på varandra, förbi varandra.

Vi ser på de 10 000 glödlampor som lyser kring oss.

Jag drunkar inte i ljuset.