I arkipelagen

Jag skriver nu. Från Jakarta denna gång. I Asien. Som vanligt för att, tja, de vanliga orsakerna: minnas, organisera, nostalgisera, skapa, ordna, strukturera, berätta, dela, vara. För mig, för er.

Som ni vet (jag har väl berättat?) är jag här nu, och gör vad ni vet att jag gör. Och för att förklara närmare eller för att komplicera det hela; vi har varit här förut...varför:

"Why, asked Daman, did these strange whites travel so far from their country?...[t]hey were such men as are sent by rulers to examine the aspects of far off countries and talk of peace and make treaties. Such is the beginning of great sorrows."

"Say it ain't so, I will not go, turn the lights off, carry me home"

-"säg att allt kommer att bli bra, säg att det kommer att ordna sig"

På kort tid (förfluten sommar), 48 timmar, sägs orden ovan till mig av två olika människor, av varandra oberoende. Varför just jag? Ska inte behöva säga det, inte till er, inte då, inte nu. Men så blev det. Jag sa det. Varför blev det inte...för...mnej? Säg säg säg, snälla säg det igen igen igen. Stopp, sluta. Men det regnar, det bara regnar. Och regnet slår mot mig, mot mina läppar...det smakar nåt smakar det så kostar det...är det...salt? i sanning

Tvillingpennan

I have a pen pal, a lead enemy. Swords are crossed, pens are mightier. But in between themselves? Scrying, dooming: one will perish. Be at peace. Among scriveners, there can be none. But in between himself? We'll see, can see, must see...possibly, maybe...no

Promise Promise Promise

Jag avslutade med ett erkännande om ett löfte. Nu, före nästa 'flight', räddas jag av ett annat; ett jag givit.

Inget är evigt.