"Du vill hem, du vill tillbaks..."

Fast du måste väl ändå tillstå att det är livet du kämpar för?

Det är en fordran på dem som sänt mig hit, som skickat mig dit. Från dem kommer att krävas det som mig tillkommer, min rätt, deras skuld, kommer en dag att jämnas ut, för priset jag betalat.

Men tiden faller, jag ser framåt, jag ser tillbaka, jag ser i spegeln det är ju jag, jag som betalat priset, som stått kastet ut, hela vägen.

Det är jag som svarar, jag måste svara; jag skriker.


"...men du har glömt var nånstans det var"

"Din uniform den blir så tung"

Öga mot öga. Han är uppgiven och skadad. Livet har trasats sönder.
Kanske var det bara han, kanske fanns det andra. Men här ligger han nu; öga mot öga med det han skapat, det han förstört: sig själv.

Jag ska försöka hjälpa. Jag vet inte. Jag pratar lite, blir tyst, säger nåt, gör nåt. Vi åker till flygplatsen. Det går inte. Vi besviker oss själva, varandra.

"Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om"

Kanske är det alltid det bästa, alltid. Men nu är vi tillbaka. På sjukhuset.

Han är ensam och söndrig.

Jag är hel och ren.

Jag har inte gjort samma val har gjort rätt val(?) Avståndet är totalt och samtidigt kan jag röra honom.

Men likväl, det är ändå likadant, vi känner ändå samma sak.

Och jag ser det! Det är det som till slut gör det. Att det är en spegel jag inte kan blunda för, att jag måste står där, själv; öga mot öga.

Att gå hem

Det har öst ner regn under den sista lektionen. Stundtals nästan öronbedövande smatter mot plåttak. Svårt att språka. Men nu är det över. Det droppar lite. Jag ser upp. Det verkar osäkert, ostadigt.

Jag vill slå ihjäl lite tid, så jag går förbi ett hotell med gym, för att kolla läget, möjligheterna. Tänker: borde, ska skaffa ett paraply, det är en bit kvar hem. Jag frågar om det: "- Däröver, jämte posten". Jag följer linjen dit och köper paraplyet. Under den tiden har himmelen öppnat sig, men jag ska hem.

Så där går jag på en gata, under ett tropiskt regn och ett litet paraply.

För ett ögonblick tar jag bilden av mig själv. Och medan fötterna fortsätter att gå dröjer sinnet, under en rörelse, vid en fråga jag aldrig lyckats besvara på ett sätt som övertygat, dess närmast magiska kvaliteter till trots; åtminstone för mig, och den ständiga gnagande känslan att, söka, fråga, igen, igen - hur hamnade jag här?

Storm och lugn

Jakartas oformliga, ogreppbara, tillvaro påverkar. Sammanhanget bryts. Staden sprider ut sig, kringgår, genomslipper, mitt grepp. Jag tappar målet - staden, blir passiv, väntar. Det är inte som förr. F-n!

Tid och rum...

- Du

- Jag?

- ja, jag måste...

- ?

- alltså...hmm, det är dags nu, för mig

- säg

- ...det verkar som att jag...måste...

- ja?

- ...åka nu

- du behöver inte förklara. Jag vet redan, du behöver inget dölja, din sanning, dina tvivel ligger framför mig.

- Jag...

- (stanna, gå)

- Hej då...du...

...

- Jag är här nu, med livet. Det är såhär, det är sådär.

- Du vet. Här är allt som du lämnat.

- jo, jag vet...

- det fortsätter som det var, jag fortsätter, livet går vidare. Utan dig här.

- jag...

- det försvinner från dig, länken är bruten.

- (älskling) varför lämnade jag? varför lät du mig?

- Det var bara du, du försvinner från det.

- Men jag, jag...kunde...inte...

- Inte? verkligen? Fegis

- Men, jag...kan bara stanna om, för, allt. Om jag får allt, om du ger mig allt. Inget mindre.

- ...

-...och för dig skulle jag inte stanna... (I would even stay)

Windflowers

...and I remember, the thought, the view. This, this is me, and I'm giving it to you. A picture, to explain it all, to convince. (but never did I send it. did I explain?) The flowers, the white sea, the awakening. See it! Feel it!

I step out, walk away, wander in to the Windflower Sea

Clouds gathered dark...

...men spelade det nån roll? det blixtrade fortfarande, solen lyste fortfarande bakom molnen.

Från ögonen, ett sken. Och det bara regnar, och visst smakar det salt, fortfarande. Men...

ja

Alcohol, porn and bacon - del två

Jag trodde nog ändå inte att just den rubriken skulle återupprepa sig. Upprepning: lätt, tärande, inte elegant. Men ibland så...händer saker...igen. Och denna gång, bättre än sist, passar rubriken på de synder jag ådragit mig. Bilderna talar tusen ord för sig själva. Och jag tiger.

Fire the fields the weed is sown...

Det är ingen draksådd jag sått. Men likväl är det en dag dags att skörda. För nu är fältet fullt, och utsädet har tagit slut, för denna säsong. Det vore dumt att säga att denna del, detta kapitel, som det är, nu är avslutat. Till formen så, och det står jag fast vid, men annars är det eld över fälten som nu sprider sig med vinden...

Ta ta ta tata ta ta ta tata ta ta

...till ett taktfast trummande framåt, vidare

Wake the sea of silent hope

Ha! Det skulle varit mer spektakulärt om jag lovat. Lovat att inte, lovat att aldrig. Smart nog...men underförstått. Regelvidrigheter? Helt oväntat....ja, helt oväntat. Eller var det? Beror på var jag startar, ett och annat har hänt ändå. Och ett slut. Intressant, eller?....fuck.

Fast nu är jag helt fel ute. På bara några dagar är allt jag tidigare skrivit förbi. Jag har krossat slutet, dränkt det förflutna, rört händelsernas centrum. Historien är borta och marken under mina fötter finns inte mer. Har jag nånsin gjort något smartare?

Riktigt så historielös är jag inte, men vem minns nu. Allt finns kvar. Alla finns kvar. Minnena finns kvar. Men starten är flygande. Utrymmet har vidgats. Och ryggen är fri.

Men vad händer nu?

Hahaha, jag har ingen aning

Am I running out of character?

Water down your empty soul

Så mycket nytt har det varit denna första vecka. Så mycket också. Att jag inte hunnit tänka på slutet där(hemma). Men det är inte riktigt sant, jag har tänkt på Där. Men inte på Slutet som helhet, som en enhet. Jag borde kanske inte. Men ändå. Sällan, ytterst sällan har livet varit riktigt så intensivt. Och inte i stressmening. Intensivt, fruktansvärt verkligt; i sorg, glädje, framtid, dåtid men framförallt i sanning.

Det var något i kanten, i sömmen, i magi höljt. Ett episkt adjö.

Tack ni. Några personer, några tillfällen, de finns för alltid kvar. Glansiga ögon, det finns bara tid för det som är äkta. Inget annat. Jag vill inget annat. Jag glömmer aldrig.

I de ögonblicken, de sköra tillfällena. När allt runtom försvinner, en reva i rumtiden. Ett hugg i tidsaxeln, som inte lämnar. Bakom skynket, ta bort gardinen, förhänget måste rivas ned, låt ridån försvinna. Låt oss alltid ha det såhär, låt oss alltid ha solen vid vår sida, känslorna på huden, darr på rösten, gnistrande ögon, ont om tid, tid för bara det som ligger oss allra närmast, det som var en spricka men nu är en bro, mellan oss.

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Jag är oförmögen att göra mig av med det förflutna. Åh, det hade varit så mycket enklare att blankstarta nu. Så mycket lättare. Så progressivt. Så framåtblickande. En del av varje ny dag har redan passerat.

Fast nu skarvar jag en aning. Minnen eller känslor? Svaret...äh, vill, vågar inte se in i spegeln. Man ser ändå samma bild:

"history is a nightmare from which I'm trying to awake"

"jag lever mitt liv i det förflutna"

Fast ändå?...för att krossa det förflutna, för att gå framåt; det går inte att kasta allt när jag går, det går inte att minnas utan att känna. Det förflutna måste sköljas, dränkas, spolas bort av en störtflod; av framtid? nej..av det enda som aldrig kan naglas fast, som försvinner så fort ögat skuggar förbi, minnets eviga fiende.

"har du några bekymmer alls här i världen just nu, när du står här med mig?"

Tidens långsamma steg

Jag tänker att jag har något att berätta, att något måste ha hänt, att livet rämnat (för det har det ), att allt är upp, att allt är ner. Men inget är som det ska, det bara är. Det händer inte på samma sätt som sist tänker jag, inte lika mycket, inte lika intensivt, lika intensivt som där, som där i Kairo, i Kairo...

Men jag är inte rationell, jag tänker inte klart. Mitt sinne är fördunklat av flyttdimmor, ensamhet och saknad; rämnat. När kom jag hit? Ingen tid har gått. Vad skapar händelser? Människor. Känner jag någon? Nej. Varför händer inget? ...just det.

I arkipelagen

Jag skriver nu. Från Jakarta denna gång. I Asien. Som vanligt för att, tja, de vanliga orsakerna: minnas, organisera, nostalgisera, skapa, ordna, strukturera, berätta, dela, vara. För mig, för er.

Som ni vet (jag har väl berättat?) är jag här nu, och gör vad ni vet att jag gör. Och för att förklara närmare eller för att komplicera det hela; vi har varit här förut...varför:

"Why, asked Daman, did these strange whites travel so far from their country?...[t]hey were such men as are sent by rulers to examine the aspects of far off countries and talk of peace and make treaties. Such is the beginning of great sorrows."

"Say it ain't so, I will not go, turn the lights off, carry me home"

-"säg att allt kommer att bli bra, säg att det kommer att ordna sig"

På kort tid (förfluten sommar), 48 timmar, sägs orden ovan till mig av två olika människor, av varandra oberoende. Varför just jag? Ska inte behöva säga det, inte till er, inte då, inte nu. Men så blev det. Jag sa det. Varför blev det inte...för...mnej? Säg säg säg, snälla säg det igen igen igen. Stopp, sluta. Men det regnar, det bara regnar. Och regnet slår mot mig, mot mina läppar...det smakar nåt smakar det så kostar det...är det...salt? i sanning

Tvillingpennan

I have a pen pal, a lead enemy. Swords are crossed, pens are mightier. But in between themselves? Scrying, dooming: one will perish. Be at peace. Among scriveners, there can be none. But in between himself? We'll see, can see, must see...possibly, maybe...no

Promise Promise Promise

Jag avslutade med ett erkännande om ett löfte. Nu, före nästa 'flight', räddas jag av ett annat; ett jag givit.

Inget är evigt.