"Du vill hem, du vill tillbaks..."

Fast du måste väl ändå tillstå att det är livet du kämpar för?

Det är en fordran på dem som sänt mig hit, som skickat mig dit. Från dem kommer att krävas det som mig tillkommer, min rätt, deras skuld, kommer en dag att jämnas ut, för priset jag betalat.

Men tiden faller, jag ser framåt, jag ser tillbaka, jag ser i spegeln det är ju jag, jag som betalat priset, som stått kastet ut, hela vägen.

Det är jag som svarar, jag måste svara; jag skriker.


"...men du har glömt var nånstans det var"

"Din uniform den blir så tung"

Öga mot öga. Han är uppgiven och skadad. Livet har trasats sönder.
Kanske var det bara han, kanske fanns det andra. Men här ligger han nu; öga mot öga med det han skapat, det han förstört: sig själv.

Jag ska försöka hjälpa. Jag vet inte. Jag pratar lite, blir tyst, säger nåt, gör nåt. Vi åker till flygplatsen. Det går inte. Vi besviker oss själva, varandra.

"Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om"

Kanske är det alltid det bästa, alltid. Men nu är vi tillbaka. På sjukhuset.

Han är ensam och söndrig.

Jag är hel och ren.

Jag har inte gjort samma val har gjort rätt val(?) Avståndet är totalt och samtidigt kan jag röra honom.

Men likväl, det är ändå likadant, vi känner ändå samma sak.

Och jag ser det! Det är det som till slut gör det. Att det är en spegel jag inte kan blunda för, att jag måste står där, själv; öga mot öga.