Aldrig följa färg

Värk från sidan. Med torn och tinnar, sång och finnar.

Istället för att alltid göra samma gör vi nästan samma.

Att gå vid sidan av vägen, men med den i sikte. Alltid med vägen i sikte, men inte målet.

Till slut, kanske, måste då våra vägar gå isär, isår.

Ras

I ett skott försvinner ljuset. Fläckvis flimmer, skimmer är fjärilar som fladdrar framför ögonen, inne i huvudet. Verkligheten rusar iväg. Bilen. Tänker jag en sista gång, utanför rutan rasar allt uppåt, motorcyklar, hjälmar, bilar, fotgängare, tills himlen, ljuset och solen, övergår till biltak och fjärilarna samlas igen, landar på ögonen...vita, vita, skimrar, sticker, med ljuset sönder medvetandet, sinnet fladdrar med dem iväg, lämnar ingen tråd kvar, en tråd...längs den går vi till framtiden, tillsammans...i verkligheten rasar människor och bilar sönder i varandra. Blod och stål. Bensinbäckar rinner, fattar eld, slickar asfalten. Värmen och vätskan smeker en arm och ett ben. Kött och sprit. Smärtan skiljs från medvetandet och följer det längs fjärilsstråket, bortom.

I larmet står en apa i mask, fjättrad av en kedja, men äntligen fri.

Det är fullt. Inget kommer fram, man kunde tro på ljudet och rösterna, men det vore inte sant; inget hörs. Längs kanten kommer någon springande i motsatt riktning, inåt, rätt. Ner på knä, rock. Händer mot ansikte. Flera...fåglar störtar från skrapornas stuprännor, kråkor, korpar...nu är de många, bär in i öppna gapen på stora bilar. Några stannar...lämnas. Längs två svarta, breda spår av asfalt, mittemellan skär, skärmar, en smutsig ven av...vatten. Vårt hopp är en taggtrådsförsedd planka, mellan oss.

Vid plankan ligger en kropp, högra armen sträckt ut och handflatan vänd mot himlen. Våt av bränsle, torr av flammor. Jämte handen ligger änden av en kedja, stilla.

Skogsrå och Sopström

I tystheten flyter jag långsamt. Obevekligen tryckt nedåt i en ström fläckad av gift. Lugn och ensam.

I stillheten kommer poesin.

I periferin, i dimman, fladdrar som ett vitt segel förbi.

I synfältets ytterkant...

I mitten, blott skylt, ogreppbart för blicken är det.

I centrum för synen fladdrar, stannar och flyktar det vita tyget fortfarande.

I slutet av synen tonar musiken ut

Rondell

Linjer av rytm och ljus.

Trumma av regn och en fläkt.

Skimmer av myggnät och trötthet.

Stadens musik.

För att vagga oss trötta, tärda till sömns och till åter en gryning.

Vi kommer alltid... vi kommer aldrig...

I spåren slocknar ljusen, ett efter ett. Ut över det eviga lugnet ilar ljusen hem.

Vi finns kvar.

Läkemedel

I rökdimman, hostan, såriga strupen, döda rösten.

Trots.

På grund av.

Men hade hänt ändå.

I trots mot allt som går oss emot är det ändå så lätt att vinna.

Ibland uppenbarar sig allt, så ser man så klart. Och gör...(eller var det "följer till"...) det som är rätt.

På andra sidan nätet finns ingenting kvar, på denna sidan ruvas ett ägg.

"Jorden snurrar så brutalt"

Händelser staplas på varandra, tillsammans med dagarna, tillsammans med måstena och människorna. Var sak har sin tid och plats. Men så samlas dagarna , sorgerna trycks samman till diamant, till alldeles för lite tid och en arm räcks ut i gravitationens slunga och grabbar allt, tar allt som finns att få, alla chanser, alla tillfällen.

Det blir så många så många, och minnena försvinner nästan, den ena dagen fyller till brädden det som tidigare varit, det finns ingen gårdag och nuet, ja nuet -det efterlängtade, önskade - existerar på bekostnad av allt annat. Och plötsligt förstår vi att det är ett högt pris.
Nuet har växt sig så stort, så pressande och akut att vi inte ser oss själva längre. Vi tar ett steg åt sidan. Det går inte, vi försöker ställa oss utanför ett ögonblick det tar emot, det blir svårt, vi kommer inte loss.

Vi måste bryta oss ur.

Åka bort.

Dra.