Windflowers

...and I remember, the thought, the view. This, this is me, and I'm giving it to you. A picture, to explain it all, to convince. (but never did I send it. did I explain?) The flowers, the white sea, the awakening. See it! Feel it!

I step out, walk away, wander in to the Windflower Sea

Clouds gathered dark...

...men spelade det nån roll? det blixtrade fortfarande, solen lyste fortfarande bakom molnen.

Från ögonen, ett sken. Och det bara regnar, och visst smakar det salt, fortfarande. Men...

ja

Alcohol, porn and bacon - del två

Jag trodde nog ändå inte att just den rubriken skulle återupprepa sig. Upprepning: lätt, tärande, inte elegant. Men ibland så...händer saker...igen. Och denna gång, bättre än sist, passar rubriken på de synder jag ådragit mig. Bilderna talar tusen ord för sig själva. Och jag tiger.

Fire the fields the weed is sown...

Det är ingen draksådd jag sått. Men likväl är det en dag dags att skörda. För nu är fältet fullt, och utsädet har tagit slut, för denna säsong. Det vore dumt att säga att denna del, detta kapitel, som det är, nu är avslutat. Till formen så, och det står jag fast vid, men annars är det eld över fälten som nu sprider sig med vinden...

Ta ta ta tata ta ta ta tata ta ta

...till ett taktfast trummande framåt, vidare

Wake the sea of silent hope

Ha! Det skulle varit mer spektakulärt om jag lovat. Lovat att inte, lovat att aldrig. Smart nog...men underförstått. Regelvidrigheter? Helt oväntat....ja, helt oväntat. Eller var det? Beror på var jag startar, ett och annat har hänt ändå. Och ett slut. Intressant, eller?....fuck.

Fast nu är jag helt fel ute. På bara några dagar är allt jag tidigare skrivit förbi. Jag har krossat slutet, dränkt det förflutna, rört händelsernas centrum. Historien är borta och marken under mina fötter finns inte mer. Har jag nånsin gjort något smartare?

Riktigt så historielös är jag inte, men vem minns nu. Allt finns kvar. Alla finns kvar. Minnena finns kvar. Men starten är flygande. Utrymmet har vidgats. Och ryggen är fri.

Men vad händer nu?

Hahaha, jag har ingen aning

Am I running out of character?

Water down your empty soul

Så mycket nytt har det varit denna första vecka. Så mycket också. Att jag inte hunnit tänka på slutet där(hemma). Men det är inte riktigt sant, jag har tänkt på Där. Men inte på Slutet som helhet, som en enhet. Jag borde kanske inte. Men ändå. Sällan, ytterst sällan har livet varit riktigt så intensivt. Och inte i stressmening. Intensivt, fruktansvärt verkligt; i sorg, glädje, framtid, dåtid men framförallt i sanning.

Det var något i kanten, i sömmen, i magi höljt. Ett episkt adjö.

Tack ni. Några personer, några tillfällen, de finns för alltid kvar. Glansiga ögon, det finns bara tid för det som är äkta. Inget annat. Jag vill inget annat. Jag glömmer aldrig.

I de ögonblicken, de sköra tillfällena. När allt runtom försvinner, en reva i rumtiden. Ett hugg i tidsaxeln, som inte lämnar. Bakom skynket, ta bort gardinen, förhänget måste rivas ned, låt ridån försvinna. Låt oss alltid ha det såhär, låt oss alltid ha solen vid vår sida, känslorna på huden, darr på rösten, gnistrande ögon, ont om tid, tid för bara det som ligger oss allra närmast, det som var en spricka men nu är en bro, mellan oss.

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Jag är oförmögen att göra mig av med det förflutna. Åh, det hade varit så mycket enklare att blankstarta nu. Så mycket lättare. Så progressivt. Så framåtblickande. En del av varje ny dag har redan passerat.

Fast nu skarvar jag en aning. Minnen eller känslor? Svaret...äh, vill, vågar inte se in i spegeln. Man ser ändå samma bild:

"history is a nightmare from which I'm trying to awake"

"jag lever mitt liv i det förflutna"

Fast ändå?...för att krossa det förflutna, för att gå framåt; det går inte att kasta allt när jag går, det går inte att minnas utan att känna. Det förflutna måste sköljas, dränkas, spolas bort av en störtflod; av framtid? nej..av det enda som aldrig kan naglas fast, som försvinner så fort ögat skuggar förbi, minnets eviga fiende.

"har du några bekymmer alls här i världen just nu, när du står här med mig?"

Tidens långsamma steg

Jag tänker att jag har något att berätta, att något måste ha hänt, att livet rämnat (för det har det ), att allt är upp, att allt är ner. Men inget är som det ska, det bara är. Det händer inte på samma sätt som sist tänker jag, inte lika mycket, inte lika intensivt, lika intensivt som där, som där i Kairo, i Kairo...

Men jag är inte rationell, jag tänker inte klart. Mitt sinne är fördunklat av flyttdimmor, ensamhet och saknad; rämnat. När kom jag hit? Ingen tid har gått. Vad skapar händelser? Människor. Känner jag någon? Nej. Varför händer inget? ...just det.