Du kan ingenting ta med dig dit du går

Jag är oförmögen att göra mig av med det förflutna. Åh, det hade varit så mycket enklare att blankstarta nu. Så mycket lättare. Så progressivt. Så framåtblickande. En del av varje ny dag har redan passerat.

Fast nu skarvar jag en aning. Minnen eller känslor? Svaret...äh, vill, vågar inte se in i spegeln. Man ser ändå samma bild:

"history is a nightmare from which I'm trying to awake"

"jag lever mitt liv i det förflutna"

Fast ändå?...för att krossa det förflutna, för att gå framåt; det går inte att kasta allt när jag går, det går inte att minnas utan att känna. Det förflutna måste sköljas, dränkas, spolas bort av en störtflod; av framtid? nej..av det enda som aldrig kan naglas fast, som försvinner så fort ögat skuggar förbi, minnets eviga fiende.

"har du några bekymmer alls här i världen just nu, när du står här med mig?"