Water down your empty soul

Så mycket nytt har det varit denna första vecka. Så mycket också. Att jag inte hunnit tänka på slutet där(hemma). Men det är inte riktigt sant, jag har tänkt på Där. Men inte på Slutet som helhet, som en enhet. Jag borde kanske inte. Men ändå. Sällan, ytterst sällan har livet varit riktigt så intensivt. Och inte i stressmening. Intensivt, fruktansvärt verkligt; i sorg, glädje, framtid, dåtid men framförallt i sanning.

Det var något i kanten, i sömmen, i magi höljt. Ett episkt adjö.

Tack ni. Några personer, några tillfällen, de finns för alltid kvar. Glansiga ögon, det finns bara tid för det som är äkta. Inget annat. Jag vill inget annat. Jag glömmer aldrig.

I de ögonblicken, de sköra tillfällena. När allt runtom försvinner, en reva i rumtiden. Ett hugg i tidsaxeln, som inte lämnar. Bakom skynket, ta bort gardinen, förhänget måste rivas ned, låt ridån försvinna. Låt oss alltid ha det såhär, låt oss alltid ha solen vid vår sida, känslorna på huden, darr på rösten, gnistrande ögon, ont om tid, tid för bara det som ligger oss allra närmast, det som var en spricka men nu är en bro, mellan oss.