Tidens långsamma steg

Jag tänker att jag har något att berätta, att något måste ha hänt, att livet rämnat (för det har det ), att allt är upp, att allt är ner. Men inget är som det ska, det bara är. Det händer inte på samma sätt som sist tänker jag, inte lika mycket, inte lika intensivt, lika intensivt som där, som där i Kairo, i Kairo...

Men jag är inte rationell, jag tänker inte klart. Mitt sinne är fördunklat av flyttdimmor, ensamhet och saknad; rämnat. När kom jag hit? Ingen tid har gått. Vad skapar händelser? Människor. Känner jag någon? Nej. Varför händer inget? ...just det.