En kväll att minnas

Skarpa linjer, raka byggnader, geometriska figurer. Ute. Nålstick av ljus.
Inne - cigarrer, whisky, män.

Livet är där, på balkongen. Mittemellan.

Varmt, hett, rått, naket.

Jag tänker att kanske ökar röken i styrka, den sprider sig, täcker mer och mer rum. Flyter ut på balkongen ängs marken, växer upp till våra öron och ut över räcket till staden. Den täcker alla nålstickslysen som är stungna genom den svarta, svarta betongen, stålet, glaset.

I den kärva röken känns livet hårdare. Det gör ont, men inte för mycket.

Capitan

Aaaahhaaha
Handen i skyn, från is smälter. Ett leende bryter ensamt isen. Vid liv igen.
Jag ser ut över en rad av skyhöga artefakter. Naturen har mejslats in i mellanrummen. Utan oss fanns inget i min åsyn, utan mig vore det ingen här.

Lämnar en annan del bort. Jag tar över det hela, kör över hela kvarter. Icke-linjärt och samtidigt på linjen. Övertar och överdriver.

Lämnar land, strider på landgången till skeppet.

Jag är inte längre på drift.

Jag styr skutan.

Capitan

Last call: Jakarta

3 år i Jakarta.

Relationen till ett land börjar i kaos, rädsla och nyfikenhet. Det sägs att man aldrig glömmer det första tillfället då man oskyddad land (strand?)sätts i en ny omgivning. Det sägs för att det är sant.

Man åker in till stan från flygplatsen, solen lyser annorlunda, som bakom ett filter. Med bilen, på vägen, genom staden, allt är nytt, oklart fäster sig inget beständigt för ögonen mer än själva resan; som helhet.

Men man kommer fram, öppnar dörren, ställer ner väskorna. Sen stängs dörren bakom en. Man är ensam. Från att omhuldad och etablerad, efter att ha sagt adjö till vänner och familj,  katapulteras ifrån det trygga till en plats där man inte känner någon; ingen är där.

Man vill bort från den känslan, man tar sig ut; och nyfikenheten kommer. Vad hände? Varför är jag här? Var är jag? Vad är DET?

Man ger sig ut på upptäcksfärd. Äntrar staden och vidöppnar ögonen.

Då, framifrån, hårt, slår kaos till.


* Minor Thing
http://www.youtube.com/watch?v=_KHmv2XYMsE

Detta, det första tillfället av kaos har i Jakarta ett namn: Mal Ambasador. Ett köpcentrum ett stenkast från ambassaden, dit man pekas av välvilliga kollegor, med glimten i ögat. För i ett ögonblick har man slukats upp av de många våningarnas vindlande marknadsstånd, halvplan, trappor, gångvägar, gångbroar, tunnlar, parkeringsplatser, folk och grejer; allt ackompanjerat av ett skränigt reklamjippo, lokalt band eller talangtävling. Man upptäcker att man är vilse, hittar inte fram, det är varmt och stökigt; man vill bara hem och lägga en kall filt över sig själv.

Till slut kommer man hem, där är man själv, med sina halvuppackade resväskor. Man är hungrig, man tittar i kylen. Det finns inget där. Man går till ett annat rum. Ingen är där.

Den kalla vintern har börjat.

*Linnros - Annie Hall
http://www.youtube.com/watch?v=1rBVGiVEQLQ

Men överlevnadsinstinkten tar vid, nyfikenheten letar vidare, anpassningsförmågan startar autopiloten. Man går ut igen, hittar någon annan som också gått ut. Man går vilse tillsammans.

Vågrörelsen mellan nyfikenheten och ensamheten fortsätter tills plötsligt man upptäcker DET, det där, den där känslan, magin, av allt som finns här, men som inte fanns där, därifrån man åkte.

1,5 timme till Bali!
30 grader varmt alla dagar hela året!
Nya människor!
Söndagsbrunch på Four Seasons!
Billig taxi!
God mat!
Karaoke!

“...when we met the first time, in October, it seemed you didn't like Jakarta much, living alone in that hotel room.”

“...and then, May, we met a second time, and you looked like you loved it”.

well...du vet hur det är...

Den vilda våren.

*Sweet disposition
http://www.youtube.com/watch?v=jxKjOOR9sPU

Nu har du vänner, ett sammanhang; ett liv.

Jobbet, som det är, förlorar sin obegriplighet, blir navigerbart, du vet hur du ska göra, vem du ska ringa, du känner folk, har kontakter, hittar, hittar hem.

På bahasa indonesia förhandlar du dig genom staden, du talar ledigt om läget, du vet hur man tar sig runt, du träffar folk du känner när du går ut.

Det har gått ett år.

Du äger.

*We are the people
http://www.youtube.com/watch?v=hN5X4kGhAtU

Dugem – Dunia Gemerlap – Världen glimrar

Det har blivit lätt. Du har blivit lätt. Du flyter ovan och igenom. Du flyter ut.
Solen lyser starkt, det är 35 grader, du suger upp all värme. Du flyger fram på ren värme. Du är   stålmannen. Du upplever allt, din blick är 360-gradig. Du är centrum i allt som händer. Du absorberar allt omkring dig.
Du har blivit ett svart hål: du hoppar i.
*the Rat
http://www.youtube.com/watch?v=aWR1h-5EzUo

På andra sidan, när du vaknat, kommit upp/ut igen ser du. Du åker på semester till Sverige (hem?) du längtar tillbaka, du längtar hem, du vet inte var det är, du vill ha allt. Du saknar malströmmen, kaoset.

Det enda/enkla sättet att förklara skillnaden mellan att vara utomlands, i en pulserande storstad, är skillnaden i intensitet. Här, i Jakarta, är det högre vågdalar och toppar, vildare vatten. Du har fler tillfällen då jaget upphör och blir en del av den glimrande natten eller lysande dagen, där händelsen, upplevelsen tar över alla sinnen, erövrar allt, vinner tiden.

Tillfällen då det bara är du och tiden, värmen och musiken.

Den heta sommaren.


*Second life replay

http://www.youtube.com/watch?v=dviXRAedmmA

Du kommer tillbaka. Fortsätter, glömmer dig själv i tiden. Plötsligt kommer det nya människor. Du är inte längre grön. Du hittar inte längre till nya ställen, platser. Du vet vilka som är dina, och dina vänner. Du har lärt dig vad som är kul, du kan visa staden.

Det har gått ett och ett halvt år. Hälften är kvar, och du vet knappt hur du kom så här långt/ända hit.
*Never follow suit? Roscoe? The road to Mandalay?

*Thousands are sailing

http://www.youtube.com/watch?v=gc1G7aCpSsI



Nyfikenheten har gått över i letargi...eller...nej, du talar inte helt sant.
Jag är utmattad.
Intensiteten har sitt pris: eftertanken, konsolideringen av jaget, hälsan.

Om jag inte hinner tänka, är jag då? Och är det isåfall först nu, efteråt, jag blir?

Det intellektuella skapandet av jaget har istället ersatts av erfarenheten, en känsla: jag är säker.

Jag befinner mig i en fiskeby på södra Java, 5 timmar ifrån Jakarta, nära Pelabuhan Ratu. Jag går omkring, pratar med en butiksinnehavare om, tja, läget i byn, väder, riktningar och varor; på indonesiska Det kunde vara vem som helst. En så liten sak. Men jag vet, att där och då, är detta mitt land.

Keren.Coolt

Det har gått två år.

Den svala hösten.

*Yang penting happy
http://www.youtube.com/watch?v=KTZjIJuhpZY

Mot slutet sen, som så snabbt närmat sig, krymper tiden och, liksom början, slår nyfikenheten till igen. Sprungen ur den genuina kärlek till ett land och dess människor som bara uppenbarar sig när jag måste lämna.

Det fantastiska i allt det som jag inte vet, inte förstår, och vill veta mer om:

- Batikens mönster
- Skuggdockornas “wayang” kulturhistoria
- Mystiken i Javas inre
- Öarnas unika karaktär
- Naturens magnifika oberäknelighet i djungler, stränder och vulkaner
- Vardagslivets magiska rutin
- Människornas...liv

Om jag sammanfattar allt, försöker kategorisera, analysera, så glider det undan, till slut kvarstår   mystiken. 3 år av diplomatisk postering och bevakning och utfallet är: det är mystiskt...?

Men utan mystiken ingen upptäckarlust, nyfikenhet, formbarhet, utmaning.

Mystiken är en vädjan om mer.

Och bortom det mystiska, finns, alltid, det mänskliga, enkla, som skapar en förenande likhet mellan dig, mig, man: vi.
I vilket land som helst. 


*One summer night
http://www.youtube.com/watch?v=nAZtm0rHWe8

Säkerheten och mättnaden följs åt. Jag handlar presenter, förbereder flytten praktiskt, med känslan av att det bara är charader.

Imorgon vaknar jag ju som vanligt i Indonesien, och fortsätter till ambassaden efter frukost. Lunchar med kollegorna, åker hem, går ut, går hem; i Jakarta.

Till slut översköljs allt av tiden och slutet står där för dörren kramas, säger “hej då”, vinkar adjö.

För även om mitt liv är här (alla är här/allt är här) går händelserna så att jag nu (hur gick det till?), faktiskt (vad hände?), åker hem...

Pulang
http://www.youtube.com/watch?v=vl8ngWHR0JM

Det blir svårt, de tre åren tar ut sin rätt, de mina blir kvar...jag vill avsäga mig slutet, beslutet.

Bawa Aku Pulang – ta mig hem

Låt det ske

Dan lalu...
Och sen...

Exiled

Alltid i mellanskiktet.
Aldrig fri.
Tankens frihet kräver maximal disciplin.
Själsdödande disciplin.
Kvävande, förstörande disciplin.
Verklig frihet, är att ge upp.

Ingen mer längtan
Inget begär
Inget...själv
Bara varande

Giftermål

Förändring. För att alltid förbli.

Ingenting är.

Leaving paradise

Going to the other shore, immediately burning the ships as you arrive.

Because you wanted to?
Because you never wanted to come/go back?
Because you wanted to make it impossible to come back?
Because you wanted to stay?
Because you wanted it just so?

No trace?

Why?

Söta förväntningar

Choklad. Den förutbestämda tanken går inte att stoppa.



Someway

Somehow

Somwhere

Somliga...

Och sen...

Så slutar det alltid. Jämnt och fint. Kantigt, konstigt och brutalt. Nej.
inte igen, igen igen, och sen.

Långt bort, dra, fly, långt bort, och sen?

Och sen...

Too soon, it always seems...

Alltid. Den totala motsatsen mot det som är. Man (jag) vill riva sönder tiden, dyka in och ut bland platser, vänner, känslor, tidpunkter. Känslan av att jag borde känt mer när et hände i ögonblicket, med den, dem, henne, honom; då.

Leaving just in time...

Nej nej nej

Experienza 3.0

Under trycket skapas diamanter, eller damm.

Så ledde då dagen fram till slutet av vägen. Där väntade han, gitarren på ryggen, solen i ryggen. Vektor: framåt.
Blicken snett i marken, stilla förbi varandra. Ryggsköldarna växer sig allt större och skuggar vägen, tillsammans medan de lutar in mot varandra, i upprätt symmetri.
De har skapat sig ett rum där ljuset försvunnit. Tät andhämtning, långsamt tal, avvägt.
Senare, i filmisk långsamhet, rör sig de båda sköldarna från varandra, som hangarfartyg i vändning. Ljuset skickas i ett spjut längs vägen ut; och når vägens nedåtgående krökning samtidigt som männen stannar i rörelsen - vänder sig rakt mot varandra - så att ljuset, ensamt, fortsätter längs den vektor som pekar: vidare.

Chans

Det finns alltid en chans.

Skörd

surr surr surrrrr
Slagrytm. Konstans, möjlighet till evighet.
Taget ur tiden, innehåller just det ögonblick potential att vara för evigt.

En kristallkrona innehåller tusen kristaller, sex glödlampor, och megalomani.

Fingerpistoler, åt höger, åt vänster, snett uppåt, bildar en perfekt triangel med kronan i topp.

"Vi betalar våra skulder ibland (våra skulder måste betalas en gång?)"

Softer, Sorger

"Med allt som är, är det så bevänt, att det kunde hänt..."

"Genom tiden faller det sig, att en pil nu flyr. Vänd i vind i vånda."

Introduktionerna var nu avklarade, värderade han, medan trappans steg långsamt försvann i bakhuvudets potentiella syns avskrädeshögar. En ny gryning, ljuset sprängde upp hela kroppen så fort dörren forcerats - nåja, öppnats, en vidareutveckling och dramatisering passade honom nog bättre - och hela härligheten uppenbarat sig strax utanför och han befann sig på, ja, trappan, för ett ögonblick; utan att för den skull stanna upp, men ändå, inte riktigt, i ett perfekt flöde. Då tog han nästa steg.

Streams

The still strength of empathy. Or was it beauty? just


Silly.
In the course of time currents flow and follow freely - nay, bound by troughs , veins...blood - and thus; heart.

Dispassionately discussing daily digressions...

Ever longer yet the streams of sorrowful, pleasant, melancholic...love? 


Furiously falling, fighting - failing - never fading.

M-befallningen

Vikten av våra fötter i rörelse.
Avbilda, veta, döma. I allt detta bildar/skapar vi själva, oss och verkligheten genom ett geografiskt prisma.

Gån för den skull ut...


Sålunda gjordes världen om till ord. Och skapelsen krona, varmed den föddes åter ny.


Orden och fötterna.  

Sama...

Ett avgränsat rum. Tom gräsplan, solstolar. Övergivna. Omgärdat av en mur med en längd gräsplan emellan. Omslutet av kuliss.
Jag läser, njuter sol och enskildhet.
Två barn leker vid poolens kant.
Ovan skränar folk i samtal.
De två är nu i poolen. Nej, bara en.

Jag: på väg in, stannar, fegar, fryser, iakttar.

Den lilla snurrar, konstigt, länge. När är det inte en snorkel där?

I. De ropar lite slött från ovan. Månne åt de två?

Tar ett tag, under upp. Nu skriker de högre.

Pekar, på väg, över räcket, ner.

Den lilla! Hon syns ej!


Försöker ta mig dit på nolltid, klumpigt.

Strax är jag där.

Ser: hon är på botten, ser uppåt, ser mig?

Något missnöjd, rör sig, lugn?

Jag går ner och drar upp henne - det har redan hänt.

Sen upp på kanten, millisekunds tvekan, till vem ska jag lämna?


De är nu här, börjar hjärtpump, konstgjord andning.

Jag är knappt stressad, kall i handling.

Ser på något sätt sätt att hon är levande.

Yalla doktor!


Hon spyr upp vatten och gnyr. Och så är det över.

Stort - tänker jag, men känner det icke.

Avdelad (avgränsad) och ändamålsenlig handling. Operationell och effektiv.

En maskin

Melody

No escape from the panta rei they said.
No escape from...now. Constant.

"without a gun, laying on a pile och gunpowder, singing".

Melody (swings, shifts, a way out, away)

The fluttering of minds so extended...

Är det så att kärlekens vara försvunnit på grund av bristande koncentrationsförmåga?

Diallo...

...vampires we are. content for for none to see (to sea). Content at sea, as sea.
What if the blood could always float, stream, peace.
Alas, there is no time.

Nya kaster, nya hamnar, nya ögon.
Med människornas underverk för ögonen
Stannar blodet och pulserar
Lossar.

Blankt stengolv - då

Poesin har försvunnit, något...dröjer sig kvar...
Hur det var, där i början, lukten, känslan, magin...
Värt den, den lilla.
Slutet så starkt och början densamma. Symbolisk och dikotom.

Det är snarast känslan av lukten som är där?!
Fysiskt är jag tillbaka där, precis, jag började denna resan. I huset där jag bodde den första tiden.
Det faller tillbaka, jag ...enhandslöst, den andra gäller nuet.

Varför känns det så här?

Så kommer stagnationen

Nostalgin, ångesten.

2011-12-29 Landvetter

Om man drar linjer genom din livskronologi återkommer somliga händelser med hittillsvarande säkerhet.
Uppbrott-nedslag-nybyggande- i punkter, som cirklar.
Om man inte drar linjer, eller tvärdrar, finns kanske en annan geometri.
Linjerna blir rutmönster, system, tryggheter,

ej längre ska jag stå här, ej längre är det jag som står kvar

Vad har det blivit av dej?

Till slut, i avskildheten ger jag upp vid faktumet att kanske ändock, vill jag.

Det är svårt att se vad som faktiskt blivit, vad som värkt fram.

Men något är det, som rinner av, irriterar, känslan av att det inte längre är...detsamma.

Det går inte riktigt att konsolidera det i ett handlingsmönster.

Eller, vad värre är, med självuppfattningen.

Och då följer en kollision.

Eller en klyfta

Anslå en riktning - Chart a route

På båten, på havet, i skeppet, i rymden; är alla riktningar möjliga.

Utom att stå kvar, still.

Alltid nästa steg, bakom nästa knalle, runt nästa udde.

Alltid ska vi söka.


Jag ska skjuta båten ut från stranden, ta upp vandringsstaven.

Lost in Space

Det har fallit öar längs kusten.

Om morgonen sätter båtar fart för att kryssa sig framåt.

Strävandes mot nya kuster.

Vid en annan horisont står jag.

Vinden viskande.

Sinnet fladdrande, flux.