Relationen till ett land börjar i kaos, rädsla och nyfikenhet. Det sägs att man aldrig glömmer det första tillfället då man oskyddad land (strand?)sätts i en ny omgivning. Det sägs för att det är sant.
Man åker in till stan från flygplatsen, solen lyser annorlunda, som bakom ett filter. Med bilen, på vägen, genom staden, allt är nytt, oklart fäster sig inget beständigt för ögonen mer än själva resan; som helhet.
Men man kommer fram, öppnar dörren, ställer ner väskorna. Sen stängs dörren bakom en. Man är ensam. Från att omhuldad och etablerad, efter att ha sagt adjö till vänner och familj, katapulteras ifrån det trygga till en plats där man inte känner någon; ingen är där.
Man vill bort från den känslan, man tar sig ut; och nyfikenheten kommer. Vad hände? Varför är jag här? Var är jag? Vad är DET?
Man ger sig ut på upptäcksfärd. Äntrar staden och vidöppnar ögonen.
Då, framifrån, hårt, slår kaos till.
* Minor Thing
http://www.youtube.com/watch?v=_KHmv2XYMsE
Detta, det första tillfället av kaos har i Jakarta ett namn: Mal Ambasador. Ett köpcentrum ett stenkast från ambassaden, dit man pekas av välvilliga kollegor, med glimten i ögat. För i ett ögonblick har man slukats upp av de många våningarnas vindlande marknadsstånd, halvplan, trappor, gångvägar, gångbroar, tunnlar, parkeringsplatser, folk och grejer; allt ackompanjerat av ett skränigt reklamjippo, lokalt band eller talangtävling. Man upptäcker att man är vilse, hittar inte fram, det är varmt och stökigt; man vill bara hem och lägga en kall filt över sig själv.
Till slut kommer man hem, där är man själv, med sina halvuppackade resväskor. Man är hungrig, man tittar i kylen. Det finns inget där. Man går till ett annat rum. Ingen är där.
Den kalla vintern har börjat.
*Linnros - Annie Hall
http://www.youtube.com/watch?v=1rBVGiVEQLQ
Men överlevnadsinstinkten tar vid, nyfikenheten letar vidare, anpassningsförmågan startar autopiloten. Man går ut igen, hittar någon annan som också gått ut. Man går vilse tillsammans.
Vågrörelsen mellan nyfikenheten och ensamheten fortsätter tills plötsligt man upptäcker DET, det där, den där känslan, magin, av allt som finns här, men som inte fanns där, därifrån man åkte.
1,5 timme till Bali!
30 grader varmt alla dagar hela året!
Nya människor!
Söndagsbrunch på Four Seasons!
Billig taxi!
God mat!
Karaoke!
“...when we met the first time, in October, it seemed you didn't like Jakarta much, living alone in that hotel room.”
“...and then, May, we met a second time, and you looked like you loved it”.
well...du vet hur det är...
Den vilda våren.
*Sweet disposition
http://www.youtube.com/watch?v=jxKjOOR9sPU
Nu har du vänner, ett sammanhang; ett liv.
Jobbet, som det är, förlorar sin obegriplighet, blir navigerbart, du vet hur du ska göra, vem du ska ringa, du känner folk, har kontakter, hittar, hittar hem.
På bahasa indonesia förhandlar du dig genom staden, du talar ledigt om läget, du vet hur man tar sig runt, du träffar folk du känner när du går ut.
Det har gått ett år.
Du äger.
*We are the people
http://www.youtube.com/watch?v=hN5X4kGhAtU
Dugem – Dunia Gemerlap – Världen glimrar
Det har blivit lätt. Du har blivit lätt. Du flyter ovan och igenom. Du flyter ut.
Solen lyser starkt, det är 35 grader, du suger upp all värme. Du flyger fram på ren värme. Du är stålmannen. Du upplever allt, din blick är 360-gradig. Du är centrum i allt som händer. Du absorberar allt omkring dig.
Du har blivit ett svart hål: du hoppar i.
*the Rat
http://www.youtube.com/watch?v=aWR1h-5EzUo
På andra sidan, när du vaknat, kommit upp/ut igen ser du. Du åker på semester till Sverige (hem?) du längtar tillbaka, du längtar hem, du vet inte var det är, du vill ha allt. Du saknar malströmmen, kaoset.
Det enda/enkla sättet att förklara skillnaden mellan att vara utomlands, i en pulserande storstad, är skillnaden i intensitet. Här, i Jakarta, är det högre vågdalar och toppar, vildare vatten. Du har fler tillfällen då jaget upphör och blir en del av den glimrande natten eller lysande dagen, där händelsen, upplevelsen tar över alla sinnen, erövrar allt, vinner tiden.
Tillfällen då det bara är du och tiden, värmen och musiken.
Den heta sommaren.
*Second life replay
http://www.youtube.com/watch?v=dviXRAedmmA
Du kommer tillbaka. Fortsätter, glömmer dig själv i tiden. Plötsligt kommer det nya människor. Du är inte längre grön. Du hittar inte längre till nya ställen, platser. Du vet vilka som är dina, och dina vänner. Du har lärt dig vad som är kul, du kan visa staden.
Det har gått ett och ett halvt år. Hälften är kvar, och du vet knappt hur du kom så här långt/ända hit.
*Never follow suit? Roscoe? The road to Mandalay?
*Thousands are sailing
http://www.youtube.com/watch?v=gc1G7aCpSsI
Nyfikenheten har gått över i letargi...eller...nej, du talar inte helt sant.
Jag är utmattad.
Intensiteten har sitt pris: eftertanken, konsolideringen av jaget, hälsan.
Om jag inte hinner tänka, är jag då? Och är det isåfall först nu, efteråt, jag blir?
Det intellektuella skapandet av jaget har istället ersatts av erfarenheten, en känsla: jag är säker.
Jag befinner mig i en fiskeby på södra Java, 5 timmar ifrån Jakarta, nära Pelabuhan Ratu. Jag går omkring, pratar med en butiksinnehavare om, tja, läget i byn, väder, riktningar och varor; på indonesiska Det kunde vara vem som helst. En så liten sak. Men jag vet, att där och då, är detta mitt land.
Keren.Coolt
Det har gått två år.
Den svala hösten.
*Yang penting happy
http://www.youtube.com/watch?v=KTZjIJuhpZY
Mot slutet sen, som så snabbt närmat sig, krymper tiden och, liksom början, slår nyfikenheten till igen. Sprungen ur den genuina kärlek till ett land och dess människor som bara uppenbarar sig när jag måste lämna.
Det fantastiska i allt det som jag inte vet, inte förstår, och vill veta mer om:
- Batikens mönster
- Skuggdockornas “wayang” kulturhistoria
- Mystiken i Javas inre
- Öarnas unika karaktär
- Naturens magnifika oberäknelighet i djungler, stränder och vulkaner
- Vardagslivets magiska rutin
- Människornas...liv
Om jag sammanfattar allt, försöker kategorisera, analysera, så glider det undan, till slut kvarstår mystiken. 3 år av diplomatisk postering och bevakning och utfallet är: det är mystiskt...?
Men utan mystiken ingen upptäckarlust, nyfikenhet, formbarhet, utmaning.
Mystiken är en vädjan om mer.
Och bortom det mystiska, finns, alltid, det mänskliga, enkla, som skapar en förenande likhet mellan dig, mig, man: vi.
I vilket land som helst.
*One summer night
http://www.youtube.com/watch?v=nAZtm0rHWe8
Säkerheten och mättnaden följs åt. Jag handlar presenter, förbereder flytten praktiskt, med känslan av att det bara är charader.
Imorgon vaknar jag ju som vanligt i Indonesien, och fortsätter till ambassaden efter frukost. Lunchar med kollegorna, åker hem, går ut, går hem; i Jakarta.
Till slut översköljs allt av tiden och slutet står där för dörren kramas, säger “hej då”, vinkar adjö.
För även om mitt liv är här (alla är här/allt är här) går händelserna så att jag nu (hur gick det till?), faktiskt (vad hände?), åker hem...
Pulang
http://www.youtube.com/watch?v=vl8ngWHR0JM
Det blir svårt, de tre åren tar ut sin rätt, de mina blir kvar...jag vill avsäga mig slutet, beslutet.
Bawa Aku Pulang – ta mig hem
Låt det ske
Dan lalu...
Och sen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar