"Med allt som är, är det så bevänt, att det kunde hänt..."
"Genom tiden faller det sig, att en pil nu flyr. Vänd i vind i vånda."
Introduktionerna var nu avklarade, värderade han, medan trappans steg långsamt försvann i bakhuvudets potentiella syns avskrädeshögar. En ny gryning, ljuset sprängde upp hela kroppen så fort dörren forcerats - nåja, öppnats, en vidareutveckling och dramatisering passade honom nog bättre - och hela härligheten uppenbarat sig strax utanför och han befann sig på, ja, trappan, för ett ögonblick; utan att för den skull stanna upp, men ändå, inte riktigt, i ett perfekt flöde. Då tog han nästa steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar