Öga mot öga. Han är uppgiven och skadad. Livet har trasats sönder.
Kanske var det bara han, kanske fanns det andra. Men här ligger han nu; öga mot öga med det han skapat, det han förstört: sig själv.
Jag ska försöka hjälpa. Jag vet inte. Jag pratar lite, blir tyst, säger nåt, gör nåt. Vi åker till flygplatsen. Det går inte. Vi besviker oss själva, varandra.
"Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om"
Kanske är det alltid det bästa, alltid. Men nu är vi tillbaka. På sjukhuset.
Han är ensam och söndrig.
Jag är hel och ren.
Jag har inte gjort samma val har gjort rätt val(?) Avståndet är totalt och samtidigt kan jag röra honom.
Men likväl, det är ändå likadant, vi känner ändå samma sak.
Och jag ser det! Det är det som till slut gör det. Att det är en spegel jag inte kan blunda för, att jag måste står där, själv; öga mot öga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar