Att gå hem

Det har öst ner regn under den sista lektionen. Stundtals nästan öronbedövande smatter mot plåttak. Svårt att språka. Men nu är det över. Det droppar lite. Jag ser upp. Det verkar osäkert, ostadigt.

Jag vill slå ihjäl lite tid, så jag går förbi ett hotell med gym, för att kolla läget, möjligheterna. Tänker: borde, ska skaffa ett paraply, det är en bit kvar hem. Jag frågar om det: "- Däröver, jämte posten". Jag följer linjen dit och köper paraplyet. Under den tiden har himmelen öppnat sig, men jag ska hem.

Så där går jag på en gata, under ett tropiskt regn och ett litet paraply.

För ett ögonblick tar jag bilden av mig själv. Och medan fötterna fortsätter att gå dröjer sinnet, under en rörelse, vid en fråga jag aldrig lyckats besvara på ett sätt som övertygat, dess närmast magiska kvaliteter till trots; åtminstone för mig, och den ständiga gnagande känslan att, söka, fråga, igen, igen - hur hamnade jag här?