Efter allt. Står jag där. På bron, på kanten av framtiden.
Jag drar ett djupt andetag, två snabbare till. Ser ut, framåt, nedåt. Men blicken skuggar bara. Trots att det är över väntar jag däruppe, väjer jag mitt nästa steg. På grund av att det är över...
Det jag kämpade för, det jag var, för att vinna måste man ge allt. Och när vinsten är hamn finns inte längre något att ge. Inget att ge för.
Så jag står kvar, väntar...njuter av ögonblicket då världen bakom försvunnit och världen framför bara är oändlig potential och min.
Innan allt det tar slut; nej, innan allt börjar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar