Någonstans. Hemma, eller där jag bor. Tillbaka, och allt är bara...bara så konstigt. Detaljer eller inte. Och det känns som att det med tiden blir svårare att förstå människorna, att sorgerna blir fler och personligheterna mer obändiga, bestämda och determinerade.
Det känns fängslande, omöjligt att bryta sig ur.
Men i spänningen, när de stela karaktärerna trycks, och rycks och pressas mot varandra - obevekligen dras de isär - så håller det inte längre, flexibiliteten saknas, det finns ingen böjning.
Och saker faller samman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar