And so, we go.
Till dem vi är. Och för att verkligen inte dölja mig. Detta är jag, i ljus och mörker, i strid och sorg, i glädje och språng.
Och just nu. Står det en bild i spegeln. Jag förstår att det är jag, men jag ser inte. Det är tomt, blicken är tom. Men utan ögonens hjälp kan jag ändå se.
Se att det gör ont
Ty, allt det som var och kunde bli är liksom förbi och slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar