Löven är tjocka och gröna. Ljus silar ned och slår emot marken omkring och på mig.
Långsamt singlar ett löv mot marken, mot mig. Det är nästan runt. Det gungar medan det flyter nedåt.
Det landar mitt på min panna.
Utan att röra mig, spelar blicken genom trädkronan, skiftningarna i grönt. I randen syns fonden av klarblått, himmel, ljuset.
Och så som brister ett radband faller löven fler och fler i sjok. De närmar sig.
Tusen löv vaggar nu mot marken, medan jag ligger kvar, stilla, och ser allt ske.
Sakta täcks hela min kropp av bladen, nästan. Ansiktet förblir rent - förutom ett löv som ligger mitt på pannan.
Och nu är fonden firmamentet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar